Mao Zedong – revolutionär, landsfader och tyrann

Denna artikel publicerades i Kinarapport, nr 3, 2016, s. 7-11.

Fyrtio år efter sin död framstår Mao Zedong som en av historiens värsta tyranner med tiotals miljoner människors liv på sitt samvete. Åtminstone är det så han ses i västvärlden idag, men så har det inte alltid varit. När Mao dog i september 1976 framstod han för de flesta Kinaexperter som en stor revolutionär och samhällsbyggare som befriat Kinas befolkning från materiell nöd och utländska hot. Många beundrade honom som en stor ledare som arbetade för att skapa ett jämlikt samhälle, där skillnaderna mellan stad och landsbygd och mellan manuellt och intellektuellt arbete är upphävda.

I Kina var och är bilden lite annorlunda. Så länge Mao levde var han den store och ofelbara ledaren som det var förbjudet att kritisera och som miljoner människor dyrkade som en frälsare. Men det fanns också människor med insyn i systemet som betraktade honom som maktfullkomlig och ansvarig för katastrofala missgrepp. Inte heller idag kan man öppet diskutera Maos roll i Kinas historia. Den officiella beskrivningen innebär att han fram till 1949 var den store revolutionären som lyfte Kina ur förnedring och befriade folket från förtryck. Som ledare för den kinesiska folkrepubliken, som ju upprättades 1949, och fram till 1966 beskrivs hans insatser som i allt väsentligt positiva, även om han också begick en del misstag. Under kulturrevolutionen, som inleddes 1966 och varade fram till hans död tio år senare, begick han allvarliga misstag. Sammantaget anses hans positiva insatser anses väga tyngre än hans misstag. Utan Mao skulle det nya Kina inte existera, heter det.

De flesta ser den politiska kursomläggningen efter Maos död som ett avståndstagande från huvuddragen i Maos politiska linje, men detta får inte sägas högt, för ledarna menar att det skulle kunna hota ”stabiliteten”, ett ord som framför allt syftar på kommunistpartiets politiska maktmonopol.

Många människor i Kina uppskattar idag faktiskt Mao just för att han stod för något annat än dagens kinesiska ledare. De växande ekonomiska klyftorna, girigheten, korruptionen, miljöförstöringen – allt detta ser man som något man kanske skulle ha kunnat slippa om man hållit fast vid den maoistiska politiken. Av allt att döma är detta helt och hållet en felsyn.

Bedömningarna av Mao har alltså förändrats över tiden och varierar också idag. Det finns fortfarande många detaljer rörande Maos roll i Kinas historia som vi inte känner till och som kan diskuteras, men vi vet ändå idag så mycket om honom att det inte kan råda något tvivel om att han måste räknas till historiens värsta tyranner. Troligen var han ansvarig för fler människors död än någon annan i världshistorien. Detta kan ännu inte sägas högt i Kina, men det är viktigt, framför allt för Kinas framtid, att utan skygglappar diskutera Mao liksom Kinas moderna historia i övrigt.

Revolutionären

Mao var en av det kinesiska kommunistpartiets grundare 1921, och i mitten på 30-talet blev han partiets ledande företrädare, vilket vittnar både om hans skicklighet som maktspelare och om hans kännedom om förhållandena i Kina. Till skillnad från flera av de andra tongivande ledarna för partiet – Zhou Enlai och Deng Xiaoping är nog de mest berömda – studerade han aldrig utomlands och vistades aldrig någon längre period utanför Kina. Det enda land utanför Kina han besökte var Sovjetiunionen.

Partiet hade från början följt de råd man fått från Moskva, vilket fick katastrofala resultat och ledde till att kommunistpartiet var nära att utraderas. På den långa marschen från sydöstra till nordvästra Kina 1934-35, som var en flykt undan förföljande politiska motståndare, blev Mao partiets ledare. Han företrädde en politisk linje som han själv, troligen med rätta, beskrev som djupare förankrad i den kinesiska verkligheten än hans Moskvainfluerade motståndares uppfattningar.

Den revolution som kommunisterna och Mao genomförde ska ses mot bakgrund av kejsardömets sammanbrott 1911, som innebar att en månghundraårig politisk statsbildning gick i graven. Nu krävdes att

Kina skulle genomgå metamorfosen från imperium till en modern stat. Många talade om att den stora uppgiften var att avvärja risken för sönderfall och att bygga upp ett nytt, rikt och starkt land som skulle kunna stå emot hoten från omvärlden. Detta var det gemensamma syftet för de olika politiska riktningar som framträdde efter kejsardömets fall. Kommunisternas revolution var redan från början i stor utsträckning ett nationalistiskt projekt.

Det är en vanlig uppfattning, att ett skäl till att kommunisterna gick segrande ur striden med nationalistpartiet var att Mao och hans kommunister framstod som mera pålitliga i kriget mot Japan än Chiang Kai-shek och hans nationalistparti. Kanske var det så, men det var ändå nationalistarmén som stod för huvuddelen av det militära motståndet och också led de största förlusterna.

Maoismen

Som revolutionär var Mao både en politisk och en militär ledare, och dessutom var han en ideolog och ville själv se sig som lärare. I det officiella eftermälet skulle han kallas ”vår store lärare”, en benämning som anses ha varit hans eget önskemål. Den store läraren i kinesisk tradition var annars Konfucius, ett av hans hatobjekt.

Från slutet av 20-talet och fram till 1949 skrev Mao ett stort antal artiklar som spänner över många ämnesområden: utvecklingen och läget i Kina, kommunistpartiets uppgifter, militärstrategi, filosofi m.m. Redan i Yan’an, där kommunisterna ju upprättade sitt viktigaste basområde efter långa marschen kom Maos texter att tjäna som ideologiska rättesnören. Från 1949 och framåt blev ”Marxism-leninismen och Mao Zedongs tänkande” statsfilosofi. Till innehållet skiljer sig maoismen radikalt från konfucianismen, men om man ser till dess politiska funktion uppvisar maoismen och konfucianismen många likheter.

I det konfucianska Kina skulle den politiska makten också utgöra den yttersta auktoriteten, inte bara politiskt utan också i filosofiska och moraliska frågor. Den sekularisering av de europeiska samhällena som inleddes under upplysningstiden och som idag är ett centralt drag i vår samhällsordning innebär ju att medborgarna ska garanteras en privat sfär där de själva fritt tar ställning i livsåskådningsfrågor. Sekulariseringen betydde att kyrkornas roll begränsades, och själva ordet sekularisering förknippas med frågan om religionens ställning i samhället. Men om man liknar statskonfucianismens roll i Kina vid kyrkornas roll i Europa fram till upplysningstiden, kan man också använda ordet för att beskriva förhållandena i Kina och då konstatera att uppbrottet från kejsardömet inte innebar någon varaktig sekularisering. När kommunisterna kom till makten upprättade de en stat vars auktoritet innefattade också världsbild och livsåskådning. Marxism-leninismen skulle vara den generella teorin och Mao Zedongs tänkande dess tillämpning på kinesiska förhållanden, men i praktiken handlade det mest om Mao Zedongs tänkande; särskilt under kulturrevolutionen blev Mao närmast en Gud.

Vad är det då för åskådning vi möter i Maos skrifter? En del av innehållet är omformuleringar av de marxist-leninistiska teserna: om utvecklingen från feodalsamhälle till kapitalism och sedan socialism och kommunism, om kommunistpartiet som ett redskap för en politisk elit som ska bilda en proletariatets diktatur med uppgift att agera i de breda folkmassornas intresse osv. Förmodligen hämtade Mao också inspiration för en del av sina texter i sovjetiska förlagor. Men i hans artiklar möter vi också mera originella tankar och synpunkter. Det gäller framför allt när han skriver om utvecklingen i Kina historiskt och i nutiden. Enligt marxism-leninismen var det ju industriproletariatet som skulle göra revolution, men i Kina var den överväldigande majoriteten av befolkningen bönder, och Mao utvecklade idéer om hur revolutionen i Kina skulle utgå från landsbygden. Bondemassorna, ledda av kommunistpartiet skulle ta makten på landsbygden och efterhand ringa in städerna och därefter ta makten i städerna och därmed i hela landet.

Mao tog fasta på att Kina internationellt var svagt. Han kallade Kina halvfeodalt och halvkolonialt och kallade den revolution han ville genomföra för ”den nydemokratiska revolutionen”.

Mao verkar ha varit besatt av tanken på motsättningar som historiens drivkraft. Krafter i politikens mittfält betraktade han med misstro, för han menade att de dolde de motsättningar som driver utvecklingen framåt. Ju äldre han blev, desto mer bisarra uttryck kunde denna inställning ta sig. Vid ett tillfälle ska han ha sagt att han hoppades att USA skulle fälla en atombomb över provinsen Fujian, så att världen tydligt skulle kunna se hur imperialisterna egentligen är.

Fram till 1949 var Maos syfte framför allt att driva ut japanerna ur Kina, störta Chiang Kai-sheks nationalistregering och etablera en kommunistisk regim. Därmed var hans ideologi ett revolutionärt vapen i kampen mot den tidens makthavare. Men redan tidigt hade han och kommunisterna skaffat sig kontroll över vissa områden i Kina och visade där att man var beredd att använda mycket hårda metoder för att slå vakt om sin makt. Mao var aldrig någon demokrat. Han föraktade den ”borgerliga demokratin” som ett redskap för borgerligt och kapitalistiskt förtryck.

Mao förespråkade ”demokratisk centralism”, vilket innebar att man skulle ha nära kontakt med människorna som man utövade makt över, ta reda på hur de hade det och vad de hade för åsikter. Men det var kommunistpartiet som satt inne med de djupa sanningarna och skulle fostra människorna och leda utvecklingen framåt. Betoningen låg på centralism snarare än på demokrati. Likheterna med den gamla statskonfucianismen är slående.

Inte minst på kulturområdet visade Mao redan i Yan’an prov på det förtryck som skulle komma att prägla Folkrepubliken Kina från 1949 och framåt. I sina s.k. Yan’an-tal 1942 slog han fast att kulturarbetarnas uppgift var att inordna sig inom de ideologiska ramar som partiet slog fast och backa upp partiets politiska linje. Efter maktövertagandet 1949 blev maoismen ett redskap med uppgift att slå vakt om kommunistpartiets maktmonopol.

Statsmannen och landsfadern

När Mao 1949 utropade Folkrepubliken Kinas grundande och etablerade sitt högkvarter i Zhongnanhai, en gång kejsarens trädgård invid den förbjudna staden, blev det inledningen till en period av nära tre decennier som Kinas högsta ledare. Under en stor del av denna tid var hans ställning så stark att man kan beteckna honom som envåldshärskare. Han och hans regim uppträdde som revolutionärer med anspråk på att utrota resterna av det gamla förtryckarsamhället med en kejsare – Himlens son – i spetsen, som med hjälp av en väldig byråkrati och den konfucianismen styrt sitt imperium. Allt detta var förhatligt för Mao. Det nya Kina skulle skapa en ny människa och landet skulle ledas fram emot det klasslösa kommunistiska samhället. Enligt den konfucianska världsbilden var ordning och stabilitet centrala världen. Mao menade däremot: ”Det råder stor oreda under himlen, läget är utmärkt”. Utan tvivel var han besjälad av en strävan att utrota den gamla ordningen präglad av kejsarmakt och konfucianism.

Ändå var han själv präglad av den gamla ordning som han hatade, och kanske förstärktes denna prägling av hans beslutsamhet att utrota den. Han satt fast i den gamla tidens sätt att tänka. Ibland skämtade han om sig själv som en ”kejsare”. När han analyserade politiska och militära frågor var Kinas historia hans referensram i minst lika stor utsträckning som marxism-leninismen och den kommunistiska rörelsens erfarenheter i världen. När han hösten 1949 etablerade sig i Zhongnanhai, såg han till att ha en uppsättning av den väldiga klassiska antologin Sibu beiyao nära till hands. Hans bokhyllor var – som vi sett på många fotografier –fyllda av gamla trådbundna böcker.

Mao var revolutionär och blev det nya Kinas ledare – ”den store ledaren”, ”rorsmannen”, ”läraren”. Han ville nog också se sig som landsfader för det kinesiska folket – ett begrepp som inte innefattade folkets fiender, dvs. dem som motsatte sig kommunistpartiets styre. Om detta vittnar många revolutionära affischer som avbildar Mao i familjärt umgänge med bönder och arbetare. Men han var snarare fruktad än älskad, en despot innanför Zhongnanhais murar, oåtkomlig och outgrundlig, själv alltmera avskärmad från livet utanför murarna.

Hur ska vi bedöma Mao som Kinas ledare?

Hur ska vi bedöma Maos roll som Kinas högsta ledare från 1949 och fram till sin död 1976? De är numera väl känt och dokumenterat vilka katastrofala missgrepp stora språnget 1958 och kulturrevolutionen 1966–1976 var. Den hungerkatastrof som stora språnget utlöste kostade mins 30 miljoner människors liv, och detta var Maos projekt, som han envetet drev mot bättre vetande. Det elände som kulturrevolutionen orsakade den kinesiska befolkningen ifråga om förtryck och våld, sönderslagna familjer m.m. är också väl känt. Till och med den officiella kinesiska historieskrivningen betecknar kulturrevolutionen som en katastrof, och ingen enskild individ bär lika stort ansvar för denna katastrof som Mao.

Som jag ser det idag kantades Maos gärning från 1949 och fram till hans död av missgrepp och hårdnande förtryck: tvångskollektivisering, massavrättningar av ”klassfiender”, avsaknad av de mest elementära friheter som att välja var man skulle bo, hemlig polis och angiverisystem, ekonomisk stagnation och hungersnöd etcetera.

Kinas tillväxt under åren efter 1949 var hög om man mäter i procent. Från 1949 till 1976 mer än sjudubblades Kinas BNP. Men man ska komma ihåg att utgångspunkten 1949 var mycket låg. Om man ser till den kinesiska ekonomins andel av världsekonomin, så låg den stilla eller till och med minskade från 1950 och nådde ungefär vid tiden för Maos död den lägsta andelen någonsin sedan vår tideräknings början. Den kinesiske journalisten och forskaren Yang Jisheng anger att andelen minskade från 4,5 procent 1955 till 2,5 procent 1980.[1]

Mao ville att partiet skulle styra allt, också inom ekonomin. Marknadsekonomi och privat ägande var för honom förhatliga, en inställning som både hämmade den ekonomiska tillväxten och stärkte den politiska diktaturen.

När Mao och kommunistpartiet kom till makten 1949 var Kinas befolkning ca 540 miljoner och vid tiden för Maos död 1976 hade den vuxit till ca 930 miljoner, alltså nära en fördubbling på mindre än trettio år. Denna snabba utveckling utsatte olika sektorer av det kinesiska samhället för stora påfrestningar, men Mao vägrade ända fram till början av 1970-talet att följa sina ledande experters råd att försöka begränsa befolkningstillväxten. Dogmatiskt hävdade han att eftersom befolkningen var Kinas största tillgång var en snabb befolkningstillväxt också något gott. Detta var ett missgrepp som fick mycket allvarliga konsekvenser och bäddade för de drakoniska åtgärder som sattes in efter Mao för att begränsa befolkningsökningen.

Maos utrikespolitik måste ses mot bakgrund av USA:s strävan efter 1949 att isolera Kina från omvärlden och underlätta för Chiang Kai-shek att återta makten. Detta pressade Mao att söka närmare samarbete med Sovjetunionen än han egentligen önskade. Samarbetet bröt samman efter ett tiotal år, och på 1960-talet utpekades Sovjetunionen som huvudfienden.

Maos utrikespolitik

Kinas ställning i världen liksom erfarenheten av svaga regeringar under perioden 1911–1949 var huvudförklaringar till att Mao i extremt hög grad betonade att Kina måste vara självförsörjande. Man fick på inga villkor göra sig ekonomiskt beroende av en fientlig omvärld.

I början av 70-talet slog Maos och USA:s president Nixon världen med häpnad genom att närma sig varandra och, som det brukar heta, ”normalisera” förbindelserna mellan Kina och USA. Det ledde till att Maos regim 1971 intog Kinas plats i FN och att det stora flertalet länder i världen upprättade diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina. (Ett fåtal västländer hade redan tidigare upprättat diplomatiska förbindelser med Maos Kina. Storbritannien, Schweiz, Sverige, Danmark och Finland erkände den nya regimen 1950, Norge 1954 och de Gaulles Frankrike 1964.) Normaliseringen av förbindelserna med USA, som kallades ”ordförande Maos revolutionära utrikespolitiska linje”, var kontroversiell i den högsta politiska ledningen och spelade troligen en avgörande roll för att Lin Biao – en av Maokultens främsta organisatörer, 1969 utnämnd till ordförande Maos närmaste vapenbroder och efterträdare – hamnade på kollisionskurs med Mao och försökte mörda honom.

Maos utrikespolitiska omsvängning vittnar om hans strategiska blick och beslutsamhet att verka för att stärka Kinas ställning och sin egen makt, även om det krävde hänsynslösa uppgörelser med tidigare förtrogna. I praktiken var hans utrikespolitik försiktig och inriktad på att tjäna Kinas intressen. Hans retorik var mer äventyrlig och kunde ibland uppfattas som krigshetsande. Gång på gång upprepade han att man skulle ”befria Taiwan” liksom att ett nytt världskrig var oundvikligt – frågan var bara när det skulle utbryta.

Den maktfullkomlige och förblindade

Mao var revolutionär och ville förändra Kina, men han var också gammaldags och kände sig aldrig själv hemmastadd i den moderna kulturen.

Hans ställning var sådan att få vågade säga emot honom. Det gjorde säkert att hans bild av Kina och världen med åren blev allt skevare. Att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut är en djup sanning. Men makten inte bara korrumperar, den förblindar också. Från att ha varit en skarpsinnig iakttagare av den kinesiska verkligheten blev han alltmer ett offer för illusioner och började nog lida av storhetsvansinne. Han var övertygad om att han förstod de lagar som styrde världen och visste hur man skulle nå de mål han definierade. Eftersom han trodde sig sitta inne med de slutgiltiga sanningarna, var inga offer för att nå målen för stora. Det gällde för Mao liksom för andra revolutionärer som blivit tyranner.

Kanske handlade det i Maos fall ändå inte bara om att hans personlighet förändrades. Redan i unga år menade han att regler och begränsningar som gällde andra inte gällde honom. Det är skrämmande hur hänsynslöst behandlade sina fruar och barn. Han övergav sin andra fru Yang Kaihui (1901–1930) och tycks inte ha lagt två strån i kors för att rädda henne undan Nationalistregimens polis som under tortyr förgäves försökte få henne att ta avstånd från Mao och sedan avrättade henne. Maos tredje fru He Zizhen (1909–1984), som han träffade redan i slutet av 20-talet och senare övergav för skådespelerskan Jiang Qing som blev hans fjärde och sista fru, slutade sina dagar på mentalsjukhus. När Stalin behöll Maos äldste son som gisslan i Sovjetunionen, svarade Mao med att säga att han var glad över att sonens fann sig så väl till rätta med sina studier i Sovjetunionen. Som envåldshärskare hängav han sig åt förlustelser som på ideologiska grunder var strikt förbjudna för vanligt folk som ett vidlyftigt sexliv.

Arvet

Den kursomläggningen som Deng Xiaoping genomförde efter Maos död var radikal och innebar en förkastelsedom över stora delar av Maos politik. Men man höll fast vid kommunistpartiets maktmonopol och valde, av omsorg om detta maktmonopol, att inte ta avstånd från Mao. ”Mao Zedongs tänkande” skulle förbli vägledande, men detta ”tänkande” definierades nu så att Maos själv inte ansågs alltid ha handlat i enlighet med det.

Deng Xiaopings moderniseringspolitik innebar att Kina tog viktiga steg in i den moderna världen. Ett huvuddrag i denna politik var att luckra upp planhushållningen och låta marknaden styra produktionens inriktning samt förflytta makt och inflytande över produktionen från statsbyråkrater till ingenjörer och entreprenörer. Ett annat var att påbörja ett ambitiöst lagstiftningsarbete på flera områden som tidigare saknat lagar. Domstolarna fick mer att säga till om, och regeringsapparaten fick en mer självständig ställning gentemot kommunistpartiet än på Maos tid. Den privata äganderätten blev lagstadgad. Inom kulturlivet började olika röster kunna göra sig hörda. Utbildning och forskning fick lösare tyglar än på Maos tid. Partiet styrdes inte längre av en enda maktfullkomlig despot utan makten delades upp mellan olika personer. Umgänget med omvärlden – inom handel, kultur, turism – tilläts bli omfattade och tillmättes avgörande betydelse för Kinas utveckling.

Tack vare moderniseringspolitiken började man avlägsna sig från den totalitära ordning som rått på Maos tid och inneburit att partistaten tog sig rätten att reglera människors liv på alla områden. Man skulle kunna tala om dessa förändringar som en sekulariseringsprocess.

Att den kinesiska ekonomin vuxit på ett häpnadsväckande sätt under de fyrtio år som gått efter Maos död vet vi alla liksom att denna ekonomiska utveckling medfört stora sociala förändringar och allvarliga problem. Ändå har förändringarna efter Mao ofta underskattats. Många har menat att det mest varit ekonomin som förändrats, medan den politiska strukturen och maktförhållandena förblivit oförändrade.

Det är sant att partiet behållit sitt maktmonopol. Men förändringarna har ändå varit viktiga steg mot ett mera öppet och pluralistiskt och Kina. Det framgår tydligt inte minst idag när utvecklingen på många områden går i fel riktning. Dagens högsta ledare Xi Jinping har idag större makt än någon annan ledare efter Mao. Partiet stärker sitt inflytande på regeringsapparatens bekostnad. Rättsväsendet har förlorat en stor del av den begynnande självständighet man hade vunnit – hundratals människorättsadvokater (en på Maotiden otänkbar yrkeskategori) har förbjudits att fortsätta sitt viktiga arbete. I tidskrifter och böcker tillåts inte i samma utsträckning som tidigare en samhällskritisk diskussion.

Om många pessimistiskt tonat ned betydelsen av förändringarna efter Mao, har andra, särskilt i Kina, förklarat att många av dagens missförhållanden – korruptionen, miljöförstöringen, utslagningen etcetera – beror på marknadsreformerna och på att man inte hållit fast vid mera av Maos politik. Detta synsätt är förankrat hos delar av befolkningen och har dessutom varit en grundläggande tanke hos den s.k. nya vänstern i Kina, som numera främst betonar att Maotiden skapade förutsättningarna för utvecklingen efter Mao. Denna romantisering av Maotiden hänger ihop med dagens missförhållanden men beror också på att Kinas ledning inte tillåter en öppen diskussion om Mao och Folkrepubliken Kinas historia.

Mao Zedong var politiskt verksam i mer än femtiofem år. Han spelade en viktig roll först som revolutionär och sedan som ledare för Folkrepubliken Kina. I den senare rollen ville han gärna framstå som lärare och ett slags landsfader. Under sin långa politiska karriär medverkade han säkert till en del för Kina och kineserna positiva förändringar. Tack vare revolutionen fick kvinnorna en starkare ställning, och betydligt fler människor fick tillgång till utbildning och sjukvård. Men också hans åtgärder för exempelvis ökad jämlikhet har, genom de brutala metoder han använde, en baksida som det kinesiska samhället fortfarande lider av: de bidrog till att kompromettera viktiga ideal som jämlikhet och solidaritet.

Idag framstår Mao som en tyrann som var med och skapade och upprätthöll en ordning präglad av förtryck och ofrihet. Både befolkningen i Kina och världen i övrigt har anledning att hoppas att Kina ska fortsätta att avlägsna sig frå

[1] Se Yang Jisheng, ”Wenge hou zenyang duidai MaoZedong de yichan” (Hur har Kina efter Kulturrevolutionen behandlat arvet efter Mao?) Uppsats framlagd vid en konferens om maoismen vid Keio-universitetet i Tokyo i december 2015.      

 

The Diversity of Chinese Culture

Presented at a panel discussion on the diversity of Chinese culture organized by the Forum for China Studies at Uppsala University on September 29, 2016. Participants in the discussion were four Chinese scholars and four Swedish scholars: Professors Guo Yingde, Huang Huilin, Yang Yuanying and Zeng Qingrui  from Beijing Normal University and Professor Joakim Enwall from Uppsala University,  Associate Professor Hans Hägerdal from Linnaeus University in Växjö, Professor emeritus Torbjörn Lodén from Stockholm University and lecturer Helena Löthman from Uppsala University.

What is Chinese culture?

When we discuss the diversity of Chinese culture, we should ideally clarify what we mean by “Chinese culture”, and in order to do so we should make clear what we mean by “culture” and by “Chinese”. This is easier said than done. The meanings attached to the word “culture” vary so much that there are scholars who suggest that the word has become useless[1] “Chinese” is also a complicated notion. The Chinese intellectual historian Professor Ge Zhaoguang 葛兆光has recently published a book entitled He wei Zhongguo 何為中國? (What is China), and last summer we held a scholarly conference in Stockholm on this topic.[2]

Although defining “Chinese culture” is very difficult, we can still, as I see it, most of the time use this concept without difficulties. The difficulty is not to identify innumerable phenomena as examples of Chinese culture – Confucianism and Daoism, Tang and Song poetry, the paintings of Badashanren and so on and so forth – but to define the precise limits of Chinese culture. However, at least in my opinion it is not important to define the exact limits. This may be impossible, and I suspect that sometimes the effort to do so can even be harmful.

No matter how we conceive of Chinese culture, the Chinese language is a very important part of its content. This is not to deny that there are examples of texts in other languages than Chinese that are part of Chinese culture or that there are texts in Chinese that are not. But generally speaking we may conceive of the Chinese language as we know it since more than three thousand years as part of the core of Chinese culture.

In my discussion today I think of Chinese culture in a rather loose and narrow sense as referring to the rich legacies of (i) ideas, thoughts and attitudes formulated in Chinese and (ii) literature and art. As we know there is source material dating back at least from 3000 years ago (and even earlier when we think of artefacts) and up until today.

A paradox

On the one hand, diversity is a good characterization of Chinese culture from pre-Qin times, and even earlier, and up until today. In pre-Qin times the southern state of Chu was culturally very different from the northern states of Jin and Qi. Today we also know that from the very beginning, the formation of Chinese culture had different sources.

On the other hand, when we look at the different cultures of the world, we may discern fundamental commonalities. As I understand the history of Chinese and European thought, the many differences mainly appear as variations on common themes.

It seems to me that with regard to specific cultures, unity has often been exaggerated, while with regard to the relationships between cultures, differences have often been exaggerated.

The imperial Chinese state tried to define a unified culture, as a way to counteract the strong centrifugal forces that posed a threat to the continued unity of the country. But local cultures remained very diversified throughout the history of the empire, and in fact, in many ways the high culture of the elite also remained diversified.

From the beginnings Chinese culture has absorbed so many elements from outside that it seems futile to speak about a “pure Chinese culture”, as it is to speak about a “pure” Swedish, French or English culture. There is Chinese Buddhism, Christianity and Islam in China, and they are indubitably Chinese but not purely Chinese. In more modern times, hybridity has become a more and more prominent feature of Chinese culture.

Traditional and modern Chinese culture

In the late nineteenth and early twentieth centuries, Chinese culture went through a rather fundamental transformation. The radical iconoclasts rejected much of the indigenous tradition as incompatible with modernization, and Chinese culture was in many ways westernized. Not least the conceptual apparatus for intellectual and artistic discourse was westernized. The traditional Chinese taxonomy was rejected in favour of a modern taxonomy imported from the West. This had a profound impact on Chinese culture, and yet we must regard modern culture in China as Chinese, although it is to a considerable extent westernized. Li Bo was a Chinese poet, but so is Bei Dao.

     In our era of globalization Chinese culture continues to be influenced by foreign cultures, especially Western culture. At the same time Chinese culture is becoming more and more part of world culture. Chinese films, Chinese art and literature, modern and classical, let alone Chinese food, are attracting more and more attention all over the world.

Hybrid or cross-cultural forms of Chinese culture become more and more common. We May think of Ha Jin’s novels, written in English, Ang Lee’s films, including the arch-European Sense and Sensibility 理智与情感, or the writings of Gao Xingjian, most often in Chinese but sometimes also in French.

Chinese culture has a rich legacy of thousands of years. This legacy belongs to all mankind, not only to Chinese people. For those of us who are concerned with Chinese culture, it is an important challenge to keep this legacy alive and make it known to more and more people in the world. Chinese culture is a pride of humankind’s cultural heritage as are the other cultural traditions in the world. One exciting feature of the contemporary globalized world is that world culture is at the same time becoming more pluralistic and more unified.

[1] See for example Terry Eagleton, The Idea of Culture, Oxford: Blackwell, 2000.

[2] Ge Zhaoguang 葛兆光, He wei Zhongguo 何為中國? Hong Kong: Oxford University Press, 2014.

Talk at Prize ceremony for 会林文化奖

Talk at Prize ceremony for 会林文化奖 March 14, 2015 尊敬的黄会林教授,于丹教授,各位嘉宾,各位朋友,

女士们, 先生们:

今年一月份得知北师大的中国文化国际传播研究院要设立“会林文 化奖”,我就很高兴。后来收到罗军教授的邮件说我本人得了会林 文化奖,这就完全出乎我意料,并不觉得我值得得这个奖,也知道 有许多同行,包括瑞典人,比我更值得得这个奖。不过不用说,会 林文化奖还是我莫大的荣誉,也是瑞典汉学很大的荣誉。得会林文 化奖给我最大的鼓励,鼓励我继续在瑞典和西方介绍中国文化,尽 我所能推动瑞中文化交流。我愿意借此机会向会林文化奖的评委会 表示我衷心的感谢。

将近半个世纪以前,于 1968 年,我在斯德哥尔摩开始学中文和中 国文化。我的主要动机是一种好奇。我愿意了解世界,而中国是全 世界人口最多的国家,而且是历史悠久,文化遗产非常丰富的国度。 虽然如此,但是中国当时还是一个与外比较隔离的国家。 瑞典很早, 于 1950 年 5 月,就跟新中国建立了外交关系,但是瑞中交流还是 很有限。我觉得中国当时的隔离妨碍我们深入了解中国,也妨碍中 国人了解外在的世界。这种情况我觉得需要改变,因为互相的理解 非常重要。误解和无知很容易导致冲突。所以为消除隔阂而努力非 常重要。

从那时候起,这一直是我的研究和活动的一个主要目的:我愿意多 了解中国和中国文化,推动交流,促进互相的理解和信任,消除隔 阂。

女士们,先生们: 我们可以试图理解中国文化,但是永远达不到一个全面的,完全真 正的理解。应该尽量追求真正的理解,也可以越来越接近于这个目 标,但是要记住无法抓住最后的,绝对的真理。如果我们以为完全 能够给中国文化下一个确切的定义,文化的形象就很容易变得僵化, 我们就很可能看不出来或者不承认它的变化。因此如果有人以为能 够完全理解中国和中国文化,这不但傲慢,也是一个会产生严重后 果的谬论。

黄会林教授说在今天的世界里,中国文化是第三极文化。跟欧洲和 美国等文化一样,中国文化非常丰富,也很多样化,不是一个一成 不变的实体,相反它在不断变化中。如何理解这种文化不但取决于 文化本身,也取决于观察者的视角。不同的视角之间的关系是一种 互补的关系。因此也可以这样说,对中国文化感兴趣的人越多,中 国文化也就显得越加丰富。

女士们,先生们:
19 世纪末和 20 世纪初中国人就开始搞现代化。到了五四运动的时 候,当时的大师就觉得需要打倒孔家店,搞西化以及邀请西方的两 位先生,即赛先生和德先生,来救中国。当时,抛弃本国传统文化 似乎是为现代化需要付出的代价,一个令人痛苦的代价。这可以让我们想起王国维先生的悲剧和他的名句“可爱者不可信,可信者不 可爱”。

回顾起来,抛弃传统文化,否定儒家太过分了。邀请赛先生和德先 生我觉得是应该的,是需要的,但是没有必要把这两位先生和儒家 传统那样激烈对立起来。关键是如何理解儒家和中国文化。

在五四时期的历史条件下,也许别无选择。而且,我还是觉得五四 的启蒙在中国文化和现代化方面的贡献非常大。不要否定五四,但 是可以认为五四把中国和西方的文化那样对立起来很可惜,也可以 认为五四对中国传统文化的否定太过分了。中国文化完全可以吸收 西方文化的因素,西方文化也可以吸收中国文化的精华。

女士们,先生们: 最近三十多年以来,中国的经济发展很了不起。中国今天已经不孤 立了,在世界的舞台上现在扮演着很重要的角色。难怪这令很多中 国人更加具有一种文化自信,为本国的传统文化感到骄傲。在这种 状况下,很多人觉得抛弃中国传统文化不是一个需要付出的代价。

中国传统文化有它独特的地方,但是引我注目的更是中西传统文化 的共识。与其说中西文化本质上不一样,不如说两种大传统表现了 许多共同的主题和多样的变奏。此外,中国传统也好,欧美传统也 好,都很多样化。很可能每个传统内部的差异大于两个传统之间的 区别。

现在恢复中国传统文化是一股很重要的思潮。作为汉学家我觉得中 国人愿意多了解,多认同他们的传统文化是一件好事。我唯一的担 心是这种兴趣很容易会导致把中国和西方文化对立起来,把中国文 化的所谓“特殊性”夸大。这一点是不是需要警惕?

中国传统文化非常丰富,也很宝贵,但是这并不意味着我们必须全 盘接受它。作为现代人,我们可以选择要接受哪些部分,要抛弃哪 些部分,可以取精去糟。什么是精,什么是糟,归每个人自己界定, 这是我们的自由,也是我们的责任。

女士们,先生们: 纵观中国传统思想,有三个方面,我自己特别重视。不用说,我这 个想法也非常主观。

第一是儒家人生观的几个方面。比如,孔子关心的是人,他的关心 并不限于某一个民族或某一个国度的人。孔子是一个世界主义者, 不是一个民族主义者。孔子主张的价值具有普遍性。

另一个方面是孟子的性善论。 孟子说“人皆有不忍人之心”。他 认为,如果不能同情别人,就不是真正的人。他把同情或者怜悯体 恤当作伦理的基础。孟子的性善论和荀子的性恶论的关系也非常值 得思考,也许可以说它们是一种互补的关系,可以共同作为我们当 代人的宝贵资源。

第二是道家,尤其是庄子,对差异的尊重以及对自由的向往。庄子 ?醒我们不要“以己养养鸟”,要“以鸟养养鸟”,也指出“先圣 不一其能,不同其事”(《至乐篇》)。

第三是一种很有特色的审美感。这种审美感表现在古代诗歌和山水 画上。很多诗和画把一个小的人放在大自然中。这个人跟自然就组 成一个有机的整体。美籍华人汉学家刘若愚教授(James J.Y. Liu 1926–1986)谈中国诗歌中的人和自然的时候,就说过:

Man is not conceived of as for ever struggling against Nature but forming part of it. […] Man is advised to submerge his being in the infinite flux of things and to allow his own life and death to become part of the eternal cycle of birth, growth, decline, death, and rebirth that goes on in Nature (James J.Y Liu, The Art of Chinese Poetry, London: Routledge & Kegan Paul, p. 49).

[中国古诗]并不表现人与自然的不断斗争,而是描写前者成 为后者的一个部分⋯⋯人的生命体应该融入到万物的无穷流动 中,生与死理应包含于大自然里出生、成长、衰败、死亡与重 生的永恒轮回之中。(中国诗歌艺术,49 页)

我相信在当代和未来世界很多人都会认同中国诗歌对人和大自然这 种?写,也会认同这种?写所代表的审美感和向往。

女士们,先生们: 中西文化传统有相似的地方,也有不同之处。不管我们觉得相似还 是区别占主要地位,在今天日益全球化的世界里,跨文化的理解和 对话极其重要。因此,我很佩服黄会林和于丹两位教授以及她们在 北师大的同事们在推动交流和对话方面的努力。这也令我特别荣幸 今天来到北师大领取会林文化奖。

黄教授和北师大还邀请我,从今年起到 2017 年,每年来北师大一个 月,在中国文化国际传播研究院当客座教授,帮助推动跨文化的对 话和交流,在国外介绍中国文化。我非常盼望投入这个工作。

最后,请允许我再一次向黄会林教授和北京示范大学表示我衷心的 感谢。

罗多弼 2015年3月14日于北京

I tålmodig kamp för ett bättre Kina

Under strecket, Svenska Dagbladet 30 januari 2015

Årets Olof Palme-pristagare professor Xu Youyu är en filosof och samhällskritiker med starkt engagemang för frihet, demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. På ett imponerande sätt förenar han dessa två sidor: han tappar i sina analyser aldrig bort sina grundläggande värderingar och han låter aldrig sitt passionerade engagemang för ett bättre samhälle ta överhanden över förnuftet och sanningslidelsen.

Xu Youyu föddes 1947 och växte upp i provinsen Sichuan i sydvästra Kina. Hans föräldrar dog tidigt och redan från 14 års ålder levde han ensam, vilket säkert lade grunden till den självständighet och själsliga styrka som blivit ett framträdande karaktärsdrag hos honom. Under hans sista år på gymnasiet 1966 utbröt kulturrevolutionen, och under de tio år som följde fick han liksom miljontals generationskamrater ”förena sig med massorna” och arbeta i jordbruket och på fabrik. Han ingick under en tid också i Maos röda garden med uppgift att gjuta nytt liv i Maos revolution.

I en av sina viktigaste böcker, ”Varjehanda slags uppror” från 1999, analyserar han kulturrevolutionen och rödgardiströrelsen och försöker förstå hur så många ungdomar kunde utöva så mycket våld och handla så omänskligt som de gjorde. Som viktiga faktorer pekar han på klasskampsretoriken, rödgardisternas strävan efter makt och egna fördelar samt uppdelningen av människor i olika kategorier utifrån familjebakgrund. Han framhåller hur viktigt det är att inte lägga locket på och dölja sanningen utan så långt det är möjligt beskriva hur det verkligen gick till under kulturrevolutionen.

Efter kulturrevolutionen kom Xu 1978 in på Sichuans lärarhögskola, där han studerade matematik och året därpå inledde han sina forskarstudier i filosofi vid Kinas akademi för samhällsvetenskaperna i Peking. Han specialiserade sig på analytisk filosofi, en riktning inom filosofin som aldrig spelat en riktigt central roll i Kina men som ändå haft en handfull framstående företrädare. En av dessa var Hong Qian (1909–1992), som blev Xu Youyus lärare och som under mellankrigstiden studerat i Europa och ingått i Wienkretsen.

Xu Youyu tilltalades av den intellektuella precisionen och tydligheten i den analytiska filosofin, kvalitéer som han ansåg saknades både i den äldre kinesiska traditionen och i den från Europa importerade hegelianska och marxistiska traditionen. Precision och tydlighet är också kännetecknande för Xus eget sätt att skriva.

Xu fortsatte på 90-talet sina studier i Oxford, där professor Michael Dummet, en ledande filosof med inriktning på språkfilosofi, var hans handledare. Xus viktigaste arbete som filosof är nog boken ”Den kopernikanska revolutionen. Om den språkliga vändningen i filosofin” från 1994, men han har exempelvis också publicerat en bok om Bertrand Russell och deltagit i arbetet att översätta Wittgensteins samlade verk till kinesiska.

Xu Youyu har alltid haft ett starkt politiskt intresse och efter kulturrevolutionen började han tidigt delta i den samhällskritiska diskussionen. Redan 1980 deltog han i ett sedermera berömt symposium och använde det tidigare bannlysta alienationsbegreppet hos Marx för att kritisera kulturrevolutionen och det politiska förtrycket i Kina.

Riktigt aktiv i samhällsdebatten blev Xu på 90-talet, då hans skarpa analyser av det kinesiska samhället började väcka stor uppmärksamhet. 1996 publicerade han en artikel under rubriken ”Samhällsomvandlingen och den humanistiska andan”, som jag minns gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Enkelt och tydligt, men mycket övertygande, beskrev han hur de genomgripande ekonomiska reformerna i Kina lett till att det stalinistiska politiska förtrycket visserligen fortfarande var det största politiska och sociala problemet i Kina men att sociala orättvisor nu hade börjat uppträda i kölvattnet av de marknadsekonomiska reformerna, i form av bland annat vidgade klyftor mellan rika och fattiga. Men denna iakttagelse ledde honom inte fram till slutsatsen att avvisa de marknadsekonomiska reformerna. Tvärtom förespråkade han fortsatta reformer och instämde till och med i Deng Xiaopings tes att somliga måste få bli rika först. Men han efterlyste åtgärder för att komma till rätta med reformernas negativa effekter.

Detta har förblivit en grundsten i hans syn på hur arbetet att utveckla Kina ska fortsätta: å ena sidan fortsatt liberalisering av ekonomin i övertygelsen om att marknadsekonomin behövs för att skapa ekonomisk tillväxt och att privat äganderätt och fri företagsamhet är förutsättningar för frihet, rättvisa och demokrati. Å andra sidan politiska åtgärder som verkar för jämlikhet och rättvisa. Med allt större kraft och precision har han argumenterat för yttrandefrihet, ett oberoende rättsväsen och oberoende medier samt allmänna och fria val som nödvändiga och önskvärda ingredienser i Kinas fortsatta modernisering.

Xu Youyu brottas med frågan hur frihet och jämlikhet ska kunna förenas. Det är signifikativt att temat för hans viktigaste föreläsning som innehavare av Olof Palmes gästprofessur vid Stockholms universitet 2001–02 var ”Liberty and equality in contemporary thought”. I det kinesiska sammanhanget definierar sig Xu Youyu som liberal, men det är lätt att förstå att han också har lätt att identifiera sig med den nordiska socialdemokratin och dess strävan att utveckla ett samhälle som förenar frihet och jämlikhet.

Som politisk filosof har Xu främst hämtat inspiration hos moderna västerländska tänkare – exempelvis har amerikanerna John Rawls och Ronald Dworkin varit viktiga för honom – medan hans hållning till den inhemska idétraditionen varit mera kritisk. Under senare år har han emellertid allt tydligare börjat betona skillnaden mellan den ursprungliga innebörden i de klassiska kinesiska filosofernas skrifter och hur deras idéer tillämpades på ett förtryckande sätt i det kinesiska kejsardömet. Allt oftare uttalar han sig positivt om tankar hos klassiska kinesiska filosofer utan att för den skull alls se sig som konfucian, daoist eller buddhist.

Han är ytterst kritisk till tendensen att försöka mobilisera delar av det kinesiska kulturarvet, speciellt konfucianismen, för att legitimera kommunistpartiets auktoritära styre. Han varnar för att en nynationalism med kulturella förtecken ges allt större utrymme i den politiska ideologin och menar att det leder till ökade spänningar med omvärlden.

Xu påminner ofta om att befolkningen på Kinas landsbygd alltjämt är ett slags andra rangens medborgare trots att landet i nu snart 70 år styrts av ett politiskt parti som påstått sig företräda bönderna. I de beslutande församlingarna representerar en person från landsbygden fyra gånger så många som de som representerar städerna. Skolorna på landet är i allmänhet betydligt sämre än i städerna. Sjukvården är eftersatt. Det sociala skyddsnätet är mycket sämre än i städerna etcetera.

Inskränkningarna i yttrandefriheten ser Xu som ett hinder för Kinas fortsatta modernisering och utveckling. Så länge det inte finns oberoende medier och människor inte har rätt att fritt uttala sin mening, menar han att det är omöjligt att komma till rätta med stora samhällsproblem som korruption, rättsskandaler och förgiftade livsmedel. Därför ser han ett verkligt självständigt och oberoende rättsväsen som en nödvändig förutsättning för att Kina ska kunna bli ett gott samhälle. Lagen måste stå över politiken, men Xu Youyu har vid åtskilliga tillfällen påpekat att den kinesiska partistaten inte sällan sätter sig över de lagar man själv stiftat.

Xu menar att Kinas konstitution borde revideras och användas för att demokratisera landet. Men han säger också att det skulle vara ett stort framsteg om den rådande konstitutionen följdes. Denna fråga är så känslig att ”konstitutionalism” blivit ett förbjudet ord i den kinesiska diskussionen.

”Charta 08”, som vi i första hand förknippar med fredspristagaren Liu Xiaobo, är det hittills mest ambitiösa försöket i Kina att konkret staka ut vägen mot demokrati. I detta dokument slog man fast att stora förbättringar ägt rum i Kina under decennierna efter Maos död och man sträckte ut handen till alla medborgare, såväl i som utanför regeringsapparaten, att gemensamt verka för frihet, demokrati och konstitutionellt styre. Men tyvärr valde regimen att betrakta detta upprop för Kinas demokratisering som statsfientligt och dömde 2009 huvudförfattaren Liu Xiaobo till elva år i fängelse för samhällsomstörtande verksamhet. Xu Youyu var en av undertecknarna och har gång på gång krävt att Liu ska friges och att trakasserierna av hans hustru Liu Xia ska upphöra.

I maj förra året tog Xu Youyu initiativ till ett seminarium om massakern i Peking den 4 juni 1989. Det ledde till att han häktades. Efter en månad i häktet släpptes han villkorligt fri den 5 juni ifjol. När han nu tilldelas Olof Palmes pris 2014 för sitt ”principfasta arbete för demokrati och yttrandefrihet”, tillåts han inte komma till Stockholm för att hämta det.

Xu Youyu är reformist, inte revolutionär. Han förespråkar förnuftsbaserade, gradvisa reformer och anser att arbetet för ett bättre samhälle bör ske inom ramen för den gällande konstitutionen och de rådande lagarna. I reformarbetet ska ickevåldsprincipen vara grundläggande och i den mån det är möjligt bör man söka samarbete med regeringen. I debatten är han en tung och moderat röst inriktad på dialog och samarbete. Man skulle önska att myndigheterna i Peking ville ta fasta på det.

Xu Youyu påminner ofta om att arbetet för ett fritt, demokratiskt och rättvist samhälle kräver långsiktighet och tålamod. Olof Palmes pris ser han som ett viktigt erkännande av demokratirörelsen i Kina.

Torbjörn Lodén är professor emeritus i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet.