Denna artikel publicerades i Kinarapport, nr 3, 2016, s. 7-11.
Fyrtio år efter sin död framstår Mao Zedong som en av historiens värsta tyranner med tiotals miljoner människors liv på sitt samvete. Åtminstone är det så han ses i västvärlden idag, men så har det inte alltid varit. När Mao dog i september 1976 framstod han för de flesta Kinaexperter som en stor revolutionär och samhällsbyggare som befriat Kinas befolkning från materiell nöd och utländska hot. Många beundrade honom som en stor ledare som arbetade för att skapa ett jämlikt samhälle, där skillnaderna mellan stad och landsbygd och mellan manuellt och intellektuellt arbete är upphävda.
I Kina var och är bilden lite annorlunda. Så länge Mao levde var han den store och ofelbara ledaren som det var förbjudet att kritisera och som miljoner människor dyrkade som en frälsare. Men det fanns också människor med insyn i systemet som betraktade honom som maktfullkomlig och ansvarig för katastrofala missgrepp. Inte heller idag kan man öppet diskutera Maos roll i Kinas historia. Den officiella beskrivningen innebär att han fram till 1949 var den store revolutionären som lyfte Kina ur förnedring och befriade folket från förtryck. Som ledare för den kinesiska folkrepubliken, som ju upprättades 1949, och fram till 1966 beskrivs hans insatser som i allt väsentligt positiva, även om han också begick en del misstag. Under kulturrevolutionen, som inleddes 1966 och varade fram till hans död tio år senare, begick han allvarliga misstag. Sammantaget anses hans positiva insatser anses väga tyngre än hans misstag. Utan Mao skulle det nya Kina inte existera, heter det.
De flesta ser den politiska kursomläggningen efter Maos död som ett avståndstagande från huvuddragen i Maos politiska linje, men detta får inte sägas högt, för ledarna menar att det skulle kunna hota ”stabiliteten”, ett ord som framför allt syftar på kommunistpartiets politiska maktmonopol.
Många människor i Kina uppskattar idag faktiskt Mao just för att han stod för något annat än dagens kinesiska ledare. De växande ekonomiska klyftorna, girigheten, korruptionen, miljöförstöringen – allt detta ser man som något man kanske skulle ha kunnat slippa om man hållit fast vid den maoistiska politiken. Av allt att döma är detta helt och hållet en felsyn.
Bedömningarna av Mao har alltså förändrats över tiden och varierar också idag. Det finns fortfarande många detaljer rörande Maos roll i Kinas historia som vi inte känner till och som kan diskuteras, men vi vet ändå idag så mycket om honom att det inte kan råda något tvivel om att han måste räknas till historiens värsta tyranner. Troligen var han ansvarig för fler människors död än någon annan i världshistorien. Detta kan ännu inte sägas högt i Kina, men det är viktigt, framför allt för Kinas framtid, att utan skygglappar diskutera Mao liksom Kinas moderna historia i övrigt.
Revolutionären
Mao var en av det kinesiska kommunistpartiets grundare 1921, och i mitten på 30-talet blev han partiets ledande företrädare, vilket vittnar både om hans skicklighet som maktspelare och om hans kännedom om förhållandena i Kina. Till skillnad från flera av de andra tongivande ledarna för partiet – Zhou Enlai och Deng Xiaoping är nog de mest berömda – studerade han aldrig utomlands och vistades aldrig någon längre period utanför Kina. Det enda land utanför Kina han besökte var Sovjetiunionen.
Partiet hade från början följt de råd man fått från Moskva, vilket fick katastrofala resultat och ledde till att kommunistpartiet var nära att utraderas. På den långa marschen från sydöstra till nordvästra Kina 1934-35, som var en flykt undan förföljande politiska motståndare, blev Mao partiets ledare. Han företrädde en politisk linje som han själv, troligen med rätta, beskrev som djupare förankrad i den kinesiska verkligheten än hans Moskvainfluerade motståndares uppfattningar.
Den revolution som kommunisterna och Mao genomförde ska ses mot bakgrund av kejsardömets sammanbrott 1911, som innebar att en månghundraårig politisk statsbildning gick i graven. Nu krävdes att
Kina skulle genomgå metamorfosen från imperium till en modern stat. Många talade om att den stora uppgiften var att avvärja risken för sönderfall och att bygga upp ett nytt, rikt och starkt land som skulle kunna stå emot hoten från omvärlden. Detta var det gemensamma syftet för de olika politiska riktningar som framträdde efter kejsardömets fall. Kommunisternas revolution var redan från början i stor utsträckning ett nationalistiskt projekt.
Det är en vanlig uppfattning, att ett skäl till att kommunisterna gick segrande ur striden med nationalistpartiet var att Mao och hans kommunister framstod som mera pålitliga i kriget mot Japan än Chiang Kai-shek och hans nationalistparti. Kanske var det så, men det var ändå nationalistarmén som stod för huvuddelen av det militära motståndet och också led de största förlusterna.
Maoismen
Som revolutionär var Mao både en politisk och en militär ledare, och dessutom var han en ideolog och ville själv se sig som lärare. I det officiella eftermälet skulle han kallas ”vår store lärare”, en benämning som anses ha varit hans eget önskemål. Den store läraren i kinesisk tradition var annars Konfucius, ett av hans hatobjekt.
Från slutet av 20-talet och fram till 1949 skrev Mao ett stort antal artiklar som spänner över många ämnesområden: utvecklingen och läget i Kina, kommunistpartiets uppgifter, militärstrategi, filosofi m.m. Redan i Yan’an, där kommunisterna ju upprättade sitt viktigaste basområde efter långa marschen kom Maos texter att tjäna som ideologiska rättesnören. Från 1949 och framåt blev ”Marxism-leninismen och Mao Zedongs tänkande” statsfilosofi. Till innehållet skiljer sig maoismen radikalt från konfucianismen, men om man ser till dess politiska funktion uppvisar maoismen och konfucianismen många likheter.
I det konfucianska Kina skulle den politiska makten också utgöra den yttersta auktoriteten, inte bara politiskt utan också i filosofiska och moraliska frågor. Den sekularisering av de europeiska samhällena som inleddes under upplysningstiden och som idag är ett centralt drag i vår samhällsordning innebär ju att medborgarna ska garanteras en privat sfär där de själva fritt tar ställning i livsåskådningsfrågor. Sekulariseringen betydde att kyrkornas roll begränsades, och själva ordet sekularisering förknippas med frågan om religionens ställning i samhället. Men om man liknar statskonfucianismens roll i Kina vid kyrkornas roll i Europa fram till upplysningstiden, kan man också använda ordet för att beskriva förhållandena i Kina och då konstatera att uppbrottet från kejsardömet inte innebar någon varaktig sekularisering. När kommunisterna kom till makten upprättade de en stat vars auktoritet innefattade också världsbild och livsåskådning. Marxism-leninismen skulle vara den generella teorin och Mao Zedongs tänkande dess tillämpning på kinesiska förhållanden, men i praktiken handlade det mest om Mao Zedongs tänkande; särskilt under kulturrevolutionen blev Mao närmast en Gud.
Vad är det då för åskådning vi möter i Maos skrifter? En del av innehållet är omformuleringar av de marxist-leninistiska teserna: om utvecklingen från feodalsamhälle till kapitalism och sedan socialism och kommunism, om kommunistpartiet som ett redskap för en politisk elit som ska bilda en proletariatets diktatur med uppgift att agera i de breda folkmassornas intresse osv. Förmodligen hämtade Mao också inspiration för en del av sina texter i sovjetiska förlagor. Men i hans artiklar möter vi också mera originella tankar och synpunkter. Det gäller framför allt när han skriver om utvecklingen i Kina historiskt och i nutiden. Enligt marxism-leninismen var det ju industriproletariatet som skulle göra revolution, men i Kina var den överväldigande majoriteten av befolkningen bönder, och Mao utvecklade idéer om hur revolutionen i Kina skulle utgå från landsbygden. Bondemassorna, ledda av kommunistpartiet skulle ta makten på landsbygden och efterhand ringa in städerna och därefter ta makten i städerna och därmed i hela landet.
Mao tog fasta på att Kina internationellt var svagt. Han kallade Kina halvfeodalt och halvkolonialt och kallade den revolution han ville genomföra för ”den nydemokratiska revolutionen”.
Mao verkar ha varit besatt av tanken på motsättningar som historiens drivkraft. Krafter i politikens mittfält betraktade han med misstro, för han menade att de dolde de motsättningar som driver utvecklingen framåt. Ju äldre han blev, desto mer bisarra uttryck kunde denna inställning ta sig. Vid ett tillfälle ska han ha sagt att han hoppades att USA skulle fälla en atombomb över provinsen Fujian, så att världen tydligt skulle kunna se hur imperialisterna egentligen är.
Fram till 1949 var Maos syfte framför allt att driva ut japanerna ur Kina, störta Chiang Kai-sheks nationalistregering och etablera en kommunistisk regim. Därmed var hans ideologi ett revolutionärt vapen i kampen mot den tidens makthavare. Men redan tidigt hade han och kommunisterna skaffat sig kontroll över vissa områden i Kina och visade där att man var beredd att använda mycket hårda metoder för att slå vakt om sin makt. Mao var aldrig någon demokrat. Han föraktade den ”borgerliga demokratin” som ett redskap för borgerligt och kapitalistiskt förtryck.
Mao förespråkade ”demokratisk centralism”, vilket innebar att man skulle ha nära kontakt med människorna som man utövade makt över, ta reda på hur de hade det och vad de hade för åsikter. Men det var kommunistpartiet som satt inne med de djupa sanningarna och skulle fostra människorna och leda utvecklingen framåt. Betoningen låg på centralism snarare än på demokrati. Likheterna med den gamla statskonfucianismen är slående.
Inte minst på kulturområdet visade Mao redan i Yan’an prov på det förtryck som skulle komma att prägla Folkrepubliken Kina från 1949 och framåt. I sina s.k. Yan’an-tal 1942 slog han fast att kulturarbetarnas uppgift var att inordna sig inom de ideologiska ramar som partiet slog fast och backa upp partiets politiska linje. Efter maktövertagandet 1949 blev maoismen ett redskap med uppgift att slå vakt om kommunistpartiets maktmonopol.
Statsmannen och landsfadern
När Mao 1949 utropade Folkrepubliken Kinas grundande och etablerade sitt högkvarter i Zhongnanhai, en gång kejsarens trädgård invid den förbjudna staden, blev det inledningen till en period av nära tre decennier som Kinas högsta ledare. Under en stor del av denna tid var hans ställning så stark att man kan beteckna honom som envåldshärskare. Han och hans regim uppträdde som revolutionärer med anspråk på att utrota resterna av det gamla förtryckarsamhället med en kejsare – Himlens son – i spetsen, som med hjälp av en väldig byråkrati och den konfucianismen styrt sitt imperium. Allt detta var förhatligt för Mao. Det nya Kina skulle skapa en ny människa och landet skulle ledas fram emot det klasslösa kommunistiska samhället. Enligt den konfucianska världsbilden var ordning och stabilitet centrala världen. Mao menade däremot: ”Det råder stor oreda under himlen, läget är utmärkt”. Utan tvivel var han besjälad av en strävan att utrota den gamla ordningen präglad av kejsarmakt och konfucianism.
Ändå var han själv präglad av den gamla ordning som han hatade, och kanske förstärktes denna prägling av hans beslutsamhet att utrota den. Han satt fast i den gamla tidens sätt att tänka. Ibland skämtade han om sig själv som en ”kejsare”. När han analyserade politiska och militära frågor var Kinas historia hans referensram i minst lika stor utsträckning som marxism-leninismen och den kommunistiska rörelsens erfarenheter i världen. När han hösten 1949 etablerade sig i Zhongnanhai, såg han till att ha en uppsättning av den väldiga klassiska antologin Sibu beiyao nära till hands. Hans bokhyllor var – som vi sett på många fotografier –fyllda av gamla trådbundna böcker.
Mao var revolutionär och blev det nya Kinas ledare – ”den store ledaren”, ”rorsmannen”, ”läraren”. Han ville nog också se sig som landsfader för det kinesiska folket – ett begrepp som inte innefattade folkets fiender, dvs. dem som motsatte sig kommunistpartiets styre. Om detta vittnar många revolutionära affischer som avbildar Mao i familjärt umgänge med bönder och arbetare. Men han var snarare fruktad än älskad, en despot innanför Zhongnanhais murar, oåtkomlig och outgrundlig, själv alltmera avskärmad från livet utanför murarna.
Hur ska vi bedöma Mao som Kinas ledare?
Hur ska vi bedöma Maos roll som Kinas högsta ledare från 1949 och fram till sin död 1976? De är numera väl känt och dokumenterat vilka katastrofala missgrepp stora språnget 1958 och kulturrevolutionen 1966–1976 var. Den hungerkatastrof som stora språnget utlöste kostade mins 30 miljoner människors liv, och detta var Maos projekt, som han envetet drev mot bättre vetande. Det elände som kulturrevolutionen orsakade den kinesiska befolkningen ifråga om förtryck och våld, sönderslagna familjer m.m. är också väl känt. Till och med den officiella kinesiska historieskrivningen betecknar kulturrevolutionen som en katastrof, och ingen enskild individ bär lika stort ansvar för denna katastrof som Mao.
Som jag ser det idag kantades Maos gärning från 1949 och fram till hans död av missgrepp och hårdnande förtryck: tvångskollektivisering, massavrättningar av ”klassfiender”, avsaknad av de mest elementära friheter som att välja var man skulle bo, hemlig polis och angiverisystem, ekonomisk stagnation och hungersnöd etcetera.
Kinas tillväxt under åren efter 1949 var hög om man mäter i procent. Från 1949 till 1976 mer än sjudubblades Kinas BNP. Men man ska komma ihåg att utgångspunkten 1949 var mycket låg. Om man ser till den kinesiska ekonomins andel av världsekonomin, så låg den stilla eller till och med minskade från 1950 och nådde ungefär vid tiden för Maos död den lägsta andelen någonsin sedan vår tideräknings början. Den kinesiske journalisten och forskaren Yang Jisheng anger att andelen minskade från 4,5 procent 1955 till 2,5 procent 1980.[1]
Mao ville att partiet skulle styra allt, också inom ekonomin. Marknadsekonomi och privat ägande var för honom förhatliga, en inställning som både hämmade den ekonomiska tillväxten och stärkte den politiska diktaturen.
När Mao och kommunistpartiet kom till makten 1949 var Kinas befolkning ca 540 miljoner och vid tiden för Maos död 1976 hade den vuxit till ca 930 miljoner, alltså nära en fördubbling på mindre än trettio år. Denna snabba utveckling utsatte olika sektorer av det kinesiska samhället för stora påfrestningar, men Mao vägrade ända fram till början av 1970-talet att följa sina ledande experters råd att försöka begränsa befolkningstillväxten. Dogmatiskt hävdade han att eftersom befolkningen var Kinas största tillgång var en snabb befolkningstillväxt också något gott. Detta var ett missgrepp som fick mycket allvarliga konsekvenser och bäddade för de drakoniska åtgärder som sattes in efter Mao för att begränsa befolkningsökningen.
Maos utrikespolitik måste ses mot bakgrund av USA:s strävan efter 1949 att isolera Kina från omvärlden och underlätta för Chiang Kai-shek att återta makten. Detta pressade Mao att söka närmare samarbete med Sovjetunionen än han egentligen önskade. Samarbetet bröt samman efter ett tiotal år, och på 1960-talet utpekades Sovjetunionen som huvudfienden.
Maos utrikespolitik
Kinas ställning i världen liksom erfarenheten av svaga regeringar under perioden 1911–1949 var huvudförklaringar till att Mao i extremt hög grad betonade att Kina måste vara självförsörjande. Man fick på inga villkor göra sig ekonomiskt beroende av en fientlig omvärld.
I början av 70-talet slog Maos och USA:s president Nixon världen med häpnad genom att närma sig varandra och, som det brukar heta, ”normalisera” förbindelserna mellan Kina och USA. Det ledde till att Maos regim 1971 intog Kinas plats i FN och att det stora flertalet länder i världen upprättade diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina. (Ett fåtal västländer hade redan tidigare upprättat diplomatiska förbindelser med Maos Kina. Storbritannien, Schweiz, Sverige, Danmark och Finland erkände den nya regimen 1950, Norge 1954 och de Gaulles Frankrike 1964.) Normaliseringen av förbindelserna med USA, som kallades ”ordförande Maos revolutionära utrikespolitiska linje”, var kontroversiell i den högsta politiska ledningen och spelade troligen en avgörande roll för att Lin Biao – en av Maokultens främsta organisatörer, 1969 utnämnd till ordförande Maos närmaste vapenbroder och efterträdare – hamnade på kollisionskurs med Mao och försökte mörda honom.
Maos utrikespolitiska omsvängning vittnar om hans strategiska blick och beslutsamhet att verka för att stärka Kinas ställning och sin egen makt, även om det krävde hänsynslösa uppgörelser med tidigare förtrogna. I praktiken var hans utrikespolitik försiktig och inriktad på att tjäna Kinas intressen. Hans retorik var mer äventyrlig och kunde ibland uppfattas som krigshetsande. Gång på gång upprepade han att man skulle ”befria Taiwan” liksom att ett nytt världskrig var oundvikligt – frågan var bara när det skulle utbryta.
Den maktfullkomlige och förblindade
Mao var revolutionär och ville förändra Kina, men han var också gammaldags och kände sig aldrig själv hemmastadd i den moderna kulturen.
Hans ställning var sådan att få vågade säga emot honom. Det gjorde säkert att hans bild av Kina och världen med åren blev allt skevare. Att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut är en djup sanning. Men makten inte bara korrumperar, den förblindar också. Från att ha varit en skarpsinnig iakttagare av den kinesiska verkligheten blev han alltmer ett offer för illusioner och började nog lida av storhetsvansinne. Han var övertygad om att han förstod de lagar som styrde världen och visste hur man skulle nå de mål han definierade. Eftersom han trodde sig sitta inne med de slutgiltiga sanningarna, var inga offer för att nå målen för stora. Det gällde för Mao liksom för andra revolutionärer som blivit tyranner.
Kanske handlade det i Maos fall ändå inte bara om att hans personlighet förändrades. Redan i unga år menade han att regler och begränsningar som gällde andra inte gällde honom. Det är skrämmande hur hänsynslöst behandlade sina fruar och barn. Han övergav sin andra fru Yang Kaihui (1901–1930) och tycks inte ha lagt två strån i kors för att rädda henne undan Nationalistregimens polis som under tortyr förgäves försökte få henne att ta avstånd från Mao och sedan avrättade henne. Maos tredje fru He Zizhen (1909–1984), som han träffade redan i slutet av 20-talet och senare övergav för skådespelerskan Jiang Qing som blev hans fjärde och sista fru, slutade sina dagar på mentalsjukhus. När Stalin behöll Maos äldste son som gisslan i Sovjetunionen, svarade Mao med att säga att han var glad över att sonens fann sig så väl till rätta med sina studier i Sovjetunionen. Som envåldshärskare hängav han sig åt förlustelser som på ideologiska grunder var strikt förbjudna för vanligt folk som ett vidlyftigt sexliv.
Arvet
Den kursomläggningen som Deng Xiaoping genomförde efter Maos död var radikal och innebar en förkastelsedom över stora delar av Maos politik. Men man höll fast vid kommunistpartiets maktmonopol och valde, av omsorg om detta maktmonopol, att inte ta avstånd från Mao. ”Mao Zedongs tänkande” skulle förbli vägledande, men detta ”tänkande” definierades nu så att Maos själv inte ansågs alltid ha handlat i enlighet med det.
Deng Xiaopings moderniseringspolitik innebar att Kina tog viktiga steg in i den moderna världen. Ett huvuddrag i denna politik var att luckra upp planhushållningen och låta marknaden styra produktionens inriktning samt förflytta makt och inflytande över produktionen från statsbyråkrater till ingenjörer och entreprenörer. Ett annat var att påbörja ett ambitiöst lagstiftningsarbete på flera områden som tidigare saknat lagar. Domstolarna fick mer att säga till om, och regeringsapparaten fick en mer självständig ställning gentemot kommunistpartiet än på Maos tid. Den privata äganderätten blev lagstadgad. Inom kulturlivet började olika röster kunna göra sig hörda. Utbildning och forskning fick lösare tyglar än på Maos tid. Partiet styrdes inte längre av en enda maktfullkomlig despot utan makten delades upp mellan olika personer. Umgänget med omvärlden – inom handel, kultur, turism – tilläts bli omfattade och tillmättes avgörande betydelse för Kinas utveckling.
Tack vare moderniseringspolitiken började man avlägsna sig från den totalitära ordning som rått på Maos tid och inneburit att partistaten tog sig rätten att reglera människors liv på alla områden. Man skulle kunna tala om dessa förändringar som en sekulariseringsprocess.
Att den kinesiska ekonomin vuxit på ett häpnadsväckande sätt under de fyrtio år som gått efter Maos död vet vi alla liksom att denna ekonomiska utveckling medfört stora sociala förändringar och allvarliga problem. Ändå har förändringarna efter Mao ofta underskattats. Många har menat att det mest varit ekonomin som förändrats, medan den politiska strukturen och maktförhållandena förblivit oförändrade.
Det är sant att partiet behållit sitt maktmonopol. Men förändringarna har ändå varit viktiga steg mot ett mera öppet och pluralistiskt och Kina. Det framgår tydligt inte minst idag när utvecklingen på många områden går i fel riktning. Dagens högsta ledare Xi Jinping har idag större makt än någon annan ledare efter Mao. Partiet stärker sitt inflytande på regeringsapparatens bekostnad. Rättsväsendet har förlorat en stor del av den begynnande självständighet man hade vunnit – hundratals människorättsadvokater (en på Maotiden otänkbar yrkeskategori) har förbjudits att fortsätta sitt viktiga arbete. I tidskrifter och böcker tillåts inte i samma utsträckning som tidigare en samhällskritisk diskussion.
Om många pessimistiskt tonat ned betydelsen av förändringarna efter Mao, har andra, särskilt i Kina, förklarat att många av dagens missförhållanden – korruptionen, miljöförstöringen, utslagningen etcetera – beror på marknadsreformerna och på att man inte hållit fast vid mera av Maos politik. Detta synsätt är förankrat hos delar av befolkningen och har dessutom varit en grundläggande tanke hos den s.k. nya vänstern i Kina, som numera främst betonar att Maotiden skapade förutsättningarna för utvecklingen efter Mao. Denna romantisering av Maotiden hänger ihop med dagens missförhållanden men beror också på att Kinas ledning inte tillåter en öppen diskussion om Mao och Folkrepubliken Kinas historia.
Mao Zedong var politiskt verksam i mer än femtiofem år. Han spelade en viktig roll först som revolutionär och sedan som ledare för Folkrepubliken Kina. I den senare rollen ville han gärna framstå som lärare och ett slags landsfader. Under sin långa politiska karriär medverkade han säkert till en del för Kina och kineserna positiva förändringar. Tack vare revolutionen fick kvinnorna en starkare ställning, och betydligt fler människor fick tillgång till utbildning och sjukvård. Men också hans åtgärder för exempelvis ökad jämlikhet har, genom de brutala metoder han använde, en baksida som det kinesiska samhället fortfarande lider av: de bidrog till att kompromettera viktiga ideal som jämlikhet och solidaritet.
Idag framstår Mao som en tyrann som var med och skapade och upprätthöll en ordning präglad av förtryck och ofrihet. Både befolkningen i Kina och världen i övrigt har anledning att hoppas att Kina ska fortsätta att avlägsna sig frå
[1] Se Yang Jisheng, ”Wenge hou zenyang duidai MaoZedong de yichan” (Hur har Kina efter Kulturrevolutionen behandlat arvet efter Mao?) Uppsats framlagd vid en konferens om maoismen vid Keio-universitetet i Tokyo i december 2015.